Nosa eller inte nosa?

Får våra hundar nosa för lite när de rastas? Det sägs att lyktstolparna är hundarnas Facebook. Visst är det så att många tycker att hunden ska följa sin förares önskemål i alla lägen. Det viktiga är att hunden gör sina behov sedan är det husses eller mattes vilja som ska prioriteras. Nosandet får anstå. Hunden ska inte få styra.

Är det rätt? Nej! Hunden måste få chansen att nosa! Det viktigaste är att hunden får möjlighet att noga undersöka sitt revir - hemmet och kvarteret runt det. Vad har hänt på tomten eller på den vanliga rastningsslingan? Vilka hundar har passerat? Har någon ny hund markerat med sitt kiss? Har det passerat vilda djur? Vad hunden tänker i sitt nosande kan vi bara drömma om att få veta. Det intressanta är att hunden har så stor motivation i att nosa. Får hunden nosa av sitt revir blir nyfikenheten tillfredsställd. Hunden blir mer säker på vilka besökarna är som beträtt reviret.
Hund som nosar
Det finns också andra platser som hunden ofta besöker. Det kan vara vid sommarstället, hundklubben, hos släktingar. Även där är det viktigt att hunden får en chans att nosa av och lukta sig till vad som hänt sedan sist. En hund som är van att få nosa vid ett speciellt mål blir extra motiverad att följa med dit igen. Kom nu! Vi ska åka till hundklubben! Hunden tänker genast på alla lukter som fanns där senast.

En tur till staden eller till skogen kan båda få en extra dimension för hunden om den får nosa av den okända miljön ordentligt.

Nu är vi alla ense om att hunden ska få nosa, eller hur? Men var ska vi dra gränsen? En hund som hela tiden får styra på promenaderna kan bli rent odräglig. Den vill inte gå framåt och ibland vill den gå tillbaka. Den springer gärna rakt över vägen när dofterna blåser därifrån. En hanhund (i bland även en tik) kan vilja kissa på varenda tuva eller stolpe. Det viktiga är att skilja på rastning och annat som promenader, motion och träning. Hunden måste få chansen att få sitt behov att lukta tillfredsställt, men får inte ta över sin förares vilja att göra annat. Ett bra sätt är att lära hunden gå fot. Då är det husse eller matte som bestämmer vad färden går. En hund kan också gå betydligt ledigare än att gå fot utan att bestämmandet flyttas över till hunden. 

En bra kompromiss är att föraren får bestämma färden, men att det läggs in perioder då hunden verkligen får nosa av den fantastiska lukthistoria som finns i dikeskanten.

Text: Gunnar Lindgren