Då Covid-19 började hota Europa befann jag mig med med min tränare, träningspartners och familj på Lanzarote. I säkerhet tyckte vi själva, då ingen på ön hade fått konstaterad Corona. Men på ett par dagar började Europa inklusive Spanien att stänga ner och nyheter om inställda regattor och seglare som flydde hem från sina träningsläger blev verklighet. Jag, teamet och familjen fick fly hem till Sverige sista dagen innan Spanien stängde och lämna allt mitt material på ön. Detta var bara 4 månader innan öppningsceremonin till OS och mitt i ett tätt packat program.
Ett par veckor efter kom nyheten om att OS sköts upp. Det kom som en chock trots att jag hade insett att det var en möjlighet. Jag har levt mitt liv efter ett minutiöst planerat excel-program de senaste fyra åren och plötsligen stod jag bara där - utan en plan och visste inte något. Hemma i Malmö tränade jag på som vanligt i gymmet. Eftersom alla tävlingsbåtar var på Lanzarote eller på väg i container till Japan fick jag träna i lånebåtar på vattnet.
Då nyheten om OS framskjutning hade sjunkit in var det bara att ladda om. Nyckeln var att försöka se det positiva i den nya situationen. Nu hade jag ett år till att förbereda mig på och få genomföra några av de materialprojekt som vi inte hann med till OS 2020. Men tempot fick gå ner en växel. När stora mål närmar sig går man in i en sorts överväxel, en form för "överarbetes"-läge som pågår i flera månader innan till exempel ett OS. Men nu fick jag plötsligt ett hålla på ytterligare ett år – och behövde varva ner till normal marchfart helt enkelt.
Men när nästa tävling eller träning i kalendern skulle äga rum var inte helt klart vare sig för mig eller andra i sportvärlden. När får jag min tävlingsutrustning hem? Kommer där en ”andra våg”? Vilka länder får svenskar resa till? – var plötsligen några av de frågor jag och teamet stod inför.
Ovissheten har varit en konstig ny vardag efter att ha levt ett ner till detalj planerat liv de senaste 12 åren. Teamet har spelat en stor roll i att hålla motivationen uppe. Det är konstigt, jag gick från att se mina tränare mer än min familj till att plötsligt inte träffa dem på flera månader. Så våra veckomöten har varit viktiga med att hålla mig i gång både med den fysiska träningen och försöka planera träning på vattnet.
OS var fjärde år har satt dagordningen för mig sportsligt men också privat de senaste många åren, men nu är rytmen bruten och då får livet anpassa sig. Jag hade börjat tacka ja till lite olika seglingsprojekt hösten efter OS. Vi planerade och lyckades också att time:a en graviditet med en så kallad ”post-Olympic-baby”, som nu visar sig bli en bebis 10 månader innan OS. Inte 100% optimalt men min fru och jag tar dock alla utmaningar med lugn och vet vi har ett annorlunda år fram för oss. Men vi är ett starkt team och jag är otroligt tacksam att hon ger mig möjligheten att koncentrera mig till fullo på det sportsliga.
Planen för hösten börjar bli också mer klar – då väntar ett EM i Polen i september och förhoppningsvis ett VM på Mallorca i oktober. Jag hoppas verkligen det blir av och det blir så häftigt att få tävla igen – men det blir ett hårt program med bara 3 veckor mellan EM och VM. Efter VM i oktober väntar födseln av vårt andra barn och därefter flytt till Lanzarote. Där ska jag upprätta en bas över vinter med siktet inställt på nästa stora mål OS i Tokyo.
Foto: Nikolaj Schwaner
